Upprörd

Jag är upprörd. Jag har varit upprörd i över en vecka nu. Varför det?

Jag hade i mitt stilla sinne hoppats på att frågan om kvinnliga präster inte mera skulle dyka upp, men jag hade så fel. Redan i samband med ärkebiskopsvalet tidigare i vår fick jag erfara att den frågan verkligen inte var begraven, utan alldeles konkret och levande. Att det finns många som står för en åsikt diametralt annorlunda än min egen.

Frågan kom ännu närmare i och med att en kyrkoherde i Borgå stift uttalat sig offentligt i media gällande denna fråga och sagt att kvinnor inte bör vara präster. I min egen bubbla stormar det, men vad händer i verkligheten? Ingenting.

Låt oss tänka att en kommunalt anställd manlig chefsläkare skulle offentligt ta ställning och säga att kvinnor inte borde vara läkare. Vad skulle hända? Skulle läkaren få behålla jobbet? Knappast.

Hur kommer det sig att det fortfarande i vår kyrka är rumsrent att nedvärdera och diskriminera på grund av kön? Att alla behöver samarbeta med varandra är ett steg, men att som företrädare för kyrkan offentligt nedvärdera kvinnor ska inte vara tillåtet. Detta måste få ett slut. Nu.

Detta är ett exempel på frågor, som gör att jag stundvis har så svårt att älska den kyrka som jag är medlem i. Jag känner mig riktigt illa till mods.

Annonser

Post påsktankar

Påskhelgen är över och vardagslunken har återfunnit sig. Jag gillar påsken. Den är kravlös på ett helt annat sätt än julen, vilket i sig nästan känns lite dumt, då jag faktiskt har mycket mera energi i kroppen nu när ljuset har återvänt. Att ställa till med påskmiddag är betydligt roligare än att ställa till med julmiddag.

Mörker och ljus. Vi lever i ett spänningsfält. Det är det som påsken handlar om. Mörkrets grepp blir allt starkare, men till slut bryts greppet och livet segrar. Hoppet lever! Ljuset ger oss nytt liv. Den världsvida kyrkan stämmer in i orden: Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!

Ljuset. Jag märker att ju äldre jag blir, desto mer beroende är jag av ljuset. Jag lever upp till sommaren och nästan krymper ihop på vintern. Knappast är jag ensam om detta, men ska jag vara helt ärlig, så känns det ibland riktigt jobbigt. Kaamosdepressionen brukar slå till senast i januari. Blek och trött bara väntar jag på våren.

Men nu blir dagarna längre och vädret varmare. I vårens framfart finns något av vardagshopp inbyggt.

Ljuset segrar! Gloria!

Födelsedag

Jag har födelsedag i dag. Det finns många saker som gör födelsedagen till en lite speciell dag. Något kalas eller en födelsedagskaffe har jag inte planerat, men lite guldkant blev det i alla fall. Mina söner väckte mig med sång och hade fixat frukosten färdigt med kladdkaka som bonus. Maken är på arbetsresa, så killarna skötte allt själv. Det värmer mig alldeles extra att både tonåringen och den alldeles speciellt morgontrötta lillebrodern hade stigit upp innan mig.

Social media ger också guldkant på ens födelsedag: små hälsningar droppar in från när och fjärran. Tanken på alla som skänkt mig en tanke, välgångsönskan eller bön idag gör att jag med frimodigare steg går in i morgondagen. Jag är inte ensam, ni är med mig.

Facebook möjliggör också konkreta hjälpinsatser. Inspirerad av min kollega Mia, startade jag en födelsedagsinsamling via Röda Korset till krigets offer i Syrien. Med pengarna får barn och vuxna, som förlorat armar eller ben i kriget, proteser. Proteserna har en avgörande betydelse för dessa människors framtid. De kan röra sig, gå i skola och jobba igen. De blir inte sittande inne, utan blir en del av samhället igen. Mitt mål för insamlingen var 150 euro, men redan ett dygn innan den stänger är vi redan uppe i 432 euro!

Jag har funderat en del på det här med att ge. Att dela med sig är något fundamentalt hos oss, något vi lär oss från att vi är riktigt små. Ändå har jag på känn att det är något som sker i vårt samhälle just på den här punkten: jag skönjer en polarisering mellan dem som delar och dem som låter bli. Våra politiska ledare styr oss också mot en riktning, där det är okej att inte dela med sig. Jag hoppas verkligen att vi aldrig når dit. Igår var jag som sagt på gudstjänst, och berördes alldeles speciellt av orden i Jaakko Löyttys psalm Lahjoillasi meitä siunaat (psalm 954 i finska psalmboken). Han skriver bland annat: ”Muistuta myös, että emme kiinnittyisi tavaraan. Opeta, oi Herra, omastamme jakamaan.” Det får bli min egen skärtorsdagspredikan.

Det är alltså skärtorsdag idag, och i min påsktradition, så går man i skärtorsdagsmässa idag, men idag blir det inte av. Istället styr jag mot Britas idrottspark, där Dicken möter HIFK i FM-seriens kvartsfinal i handboll. Det är den sista av fem matcher, och det är vinna eller ”sommarlov” som gäller. Jag har funktionärstur ikväll – det kommer att bli spännande – och jag hoppas ju att Dicken vinner.

Dymmelonsdag

Stilla veckan har kommit halvvägs. Inte för att veckan har varit särskilt stilla i mitt liv. I söndags var det både födelsedagsfest, träningar och annan ”söndagsgöra”, dvs förberedelser för det kommande veckan som slukade dagen. Måndagen var närmast en ”vansinnesmåndag” på jobbet, och jag kände mig rätt slutkörd och lite misslyckad efter arbetsdagen. Tisdagen var bättre: jag deltog i en intressant workshop som Helsingfors Diakonissanstalt ordnade om frivilligarbete och gemenskapsbygge. Givande och energiskapande!

Idag är det alltså dymmelonsdag och jag har minsann kastats från det ena till det andra idag. Allt från problemlösning på jobbet via krishantering inom frivilligverksamhet till styrelsemöte. Mitt i allt detta fick jag möjligheten att stanna upp. Stanna upp och lyssna till bibelns narrativ kring påskens händelser. Och den dramatiska berättelsen får mig att tystna och stanna upp, och jag tänker att vad man än tror om kristendom eller Jesus som person, så säger påskens händelser en hel del om oss människor.

Jag fick också dela bröd och vin vid altaret idag. Det gladde mig, då jag inte kommer att hinna till skärtorsdagens mässa imorgon. Nåd – det behövde jag idag. Och visst erfor jag just det: nåden blev mig given.