Ett samtal som handlade om något annat

Jag var egentligen på väg hem från jobbet ikväll. Ända tills Facebook påminde mig om ett litterärt samtal i Johannes församling, ett samtal mellan Tua Forsström och Susanne Ringell med Mia Björnberg som moderator. Och jag ändrade mina planer. Jag ville höra vad dessa skickliga ordbrukare och skarpa, skapande hjärnor hade att säga om att vara ensam i kyrkan.

Det var många som hade hörsammat kallelse, eller som konstaterades i salen: vi är ju flera här än på söndagens högmässa. Hur det nu kom sig, så kom samtalet att kretsa kring mycket annat än just ”ensam i kyrkan”. Jag fastnade för två saker:

Susanne Ringell talade om hur bra kyrkan är på mänskliga svagheter, hur kompetent den stöder oss, då vi är svaga. Och Susanne fortsatte: kyrkan är dålig på mänskliga styrkor. ”Det är svårt att växa i kyrkan”. Där lade hon fingret på en mycket känslig punkt. Vi är vana vid att kyrkan hjälper och dess anställda är inställda på att hjälpa och stöda. Men varför är kyrkan så dålig på att ta tillvara de mänskliga styrkorna? Varför är det svårt att växa i kyrkan? Jag tror att vi behöver stanna upp inför de här frågorna. De är nämligen livsviktiga för hur kyrkan ska se ut i framtiden. Och jag tror att rörelsen behöver gå i åtminstone två håll: dels behöver kyrkan på riktigt bli bättre på att ta tillvara de styrkor och den kunskap, som dess medlemmar besitter och dels behöver vi, kyrkans medlemmar eller wanna-be medlemmar, bli bättre på att erbjuda vår kunskap, våra styrkor och vår tid.

Det andra jag fastnade för i samtalet ikväll var Tua Forsströms utbristande: ”men jag älskar ju vardagen och arbetet.” Det var oerhört befriande ord för mig. De var sanna på ett sätt som gjorde mig glad. Vardagen är viktig. Vardagen får vara viktig för mig och jag behöver inte skämmas för att tycka så. Visst är fester fina, men förväntningarna kan ibland vara för höga och så blir alltihopa lite pannkaka. Vardagen smakar rågbröd, doftar pulverkaffe och det är ofta lite småbråttom. Jag hinner sällan med allt och ibland har jag dåligt samvete. Men det är så det ska vara: lite halvfärdigt hela tiden och vetskapen om att pulverkaffe en vardagsmorgon är good enough.

När glastak krossas

Idag, den 1. november 2018 valdes Kaisamari Hintikka till biskop i Esbo stift. Jag hör för mitt inre öra hur glaset krossas och bitarna faller till marken. Plötsligt blir luften på något sätt lite lättare att andas.

Det sker saker och ting i vår kyrka just nu. Det handlar inte bara om biskopsämbete, utan om ledande positioner i Borgå stift. Först ute var Nykarleby som valde Mia Anderssén-Löf till kyrkoherde och lite senare var det vår tur här i Esbo att välja Kira Ertman till kyrkoherde. Jag är så innerligt glad för dessa duktiga, kloka och nyskapande kvinnor som nu får leda varsin församling.

Ändå, är det ganska glest bland kvinnorna på toppen av vår kyrka. Bara en av 10 biskopar är kvinna och bland andra högsta tjänstemän är män vanligare än kvinnor. Det finns en hel del att göra med andra ord. Och jag är färdig att kavla upp ärmarna. Och det tycker jag att du också ska göra! Hurdå? Jo, genom att rösta i församlingsvalet! Du kan rösta på förhand 6-11.11 eller på valdagen 18.11.

Bara genom att rösta kan du påverka. Förändring sker inte, om inte du och jag påverkar. Så snälla – låt inte bli att rösta för att du inte tycker att du har tid eller för att du tycker det är besvärligt. I Esbo var röstningsprocenten i församlingsvalet för fyra år sedan 12%! Tolv ynka procent! Tycker du som församlingsmedlem att det är okej att 12% bestämmer hur vi ska utveckla kyrkan och församlingen? Nej, jag tänkte väl det! Just din röst behövs! Rösta för allt i världen (och i himlen)!

Motgångar

Jag har haft en dålig dag. Inte extremt dålig, men tillräckligt för att känna det svarta molnet av motgång och misslyckande sänka sig över mig.

Dagen började bra – hade sällskap av en kär vän på bussen och kände att det första mötet på morgonen löste en hel del problem som jag grunnat på en längre tid. Jag kände ett visst flyt, tills det blev stopp.

Det började med att jag läste av en situation helt fel. Började en glättig diskussion om hur roligt det ska bli att tävla i att gå i trappor under trappveckan (5-11.11 – nyfiken? se porraspaivat.fi). Tills jag insåg att personen jag talade med inte mådde så bra idag och att mitt, lite överdrivet glada, sätt gjorde hen ännu ledsnare.

Följande motgång lät inte vänta på sig: hungrig som jag var, så gick jag för att hämta lunch. Den delikata nepalesiska maten var det inget fel på, tills en del av den gurkmejakryddade såsen prydde min ljusa skjorta. Mera irritation.

Sedan misslyckades jag kapitalt i en viktig dialog, där jag hade som målsättning att tillsammans hitta vägar framåt. Försöker tänka att ett steg fram och två steg tillbaka kan vara en bra startsträcka, men jag ljuger för mig själv. Jag känner bara hur jag misslyckats, kapitalt.

Ett samtal påminner mig sedan om något som jag nästan glömt, och på något plan skäms jag över mig glömska. Hur självcentrerad får man vara?

Jag kommer hem och möts att ett besviket barn. Det som han hade hoppats så innerligt på har gått honom förbi. Försöker trösta, men det är som en skrällande symbal.

Nu har jag tänkt och tuggat på det som hänt idag, och jag vet att det finns många som haft dagar vida mer horribla och motgångar som är hundra gånger värre. Ändå känner jag mig ganska liten och ynklig.

Jag lyfter blicken från köksbordet och ber en tyst bön om frid, fred och klokskap. Det kommer en ny dag imorgon, en dag med nya möjligheter – med Gud. Och jag tänker på citatet av Mauno Koivisto: Om vi inte vet hur saker och ting ska gå vägen, låt oss tänka att allt slutar väl.

Samtalsgudstjänst

Jag hade möjligheten att delta i ett alldeles speciellt samtal igår. Vi firade samtalsgudstjänst i Olars kyrka på Mikaelidagens kväll. En gudstjänst, som egentligen var ett enda långt samtal, från början till att vi också inbjöd gudstjänstbesökarna att delta i samband med teserveringen efteråt. Också musiken var en del av samtalet.

Vad samtalade vi om? Och vilka är vi? Samtalets tema var helighet och vi som samtalade var två av församlingens präster och tre lekmän. Samtalet leddes vidare genom vackra saxofontoner och bekanta sånger och psalmer.

Helighet? Vad hade jag att säga om det? Jag tänker att heliga ögonblick är något som vi märker först efteråt, när vi fått perspektiv. Kanske kan våra ögon öppnas för det heliga först efteråt just därför att vi inte är rustade att möta det heliga med öppna ögon. Kanske är det med oss som med Mose, att vi endast kan se ryggen av Gud.

Jag är ändå övertygad om att vi idag – du och jag har behov av det heliga. Jag tror att det finns heliga öppningar i tillvaron – i möten mellan människor och i naturupplevelser och då vi vänder oss till det Heliga i bön.

Tomas Tranströmer skriver:

”Närvaro av Gud

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port”

Fotografering

Det är väl bäst att erkänna det direkt: jag tycker inte särskilt mycket om att bli fotograferad. Känner mig bara klumpig och felplacerad framför kameran. Eller har åtminstone inte ännu lyckats känna mig bekväm med det i vuxen ålder.

Utseendet är en känslig grej – för dom allra flesta – vågar jag påstå. Och jag är inget undantag. Jag våndas, med många andra, över hur folk tycker att jag ser ut. Vad är det jag förmedlar med mitt utseende?

Det blir församlingsval så småningom, och även i den frågan har jag våndats: ska jag ställa upp eller ska jag låta bli? Jag höll på att välja det senare, tills jag insåg att det finns för många gemensamma angelägenheter inom #minkyrka som står mig nära, som jag vill kämpa för eller arbeta för. Och påverkar, det gör man om man är med och ställer sig till förfogande, så jag har valt att ställa upp.

Att ställa upp i val, innebär också att man ska fotograferas och som vanligt, så var det inget jag såg fram emot. Då jag åkte till fotograferingen från jobbet, tänkte jag nästan ta vägen hem istället. Hursomhelst så tog väl pliktkänslan över och jag styrde kosan rätt i alla fall.

Jag blev välkomnad med en värme som gjorde att en del av det obehagliga smalt bort. Personen som tog emot mig småpratade på ett trevligt sätt och vägledde mig med van hand. Själva fotograferandet var fortfarande ingen fröjd, men faktiskt bättre än jag hade hoppats på. Jag kände mig faktiskt rätt bra till mods efteråt och tacket går till den vardagsängeln som fanns till för mig när jag behövde det.

PS. Ännu går det att ställa upp som kandidat i församlingsvalet till och med 17.9.2018. Det kan hända att just du behövs.

Beredskapsövning

Igår fick jag vara med på en beredskapsövning i Sandhamn i Helsingfors. Försvarsmakten övade tillsammans med Helsingfors stad och tyngdpunkten låg i övning av krishjälp eller psykosocialt stöd. Röda Korsets frivilliga inom första omsorgen och psykiskt stöd kallades in som förstärkning till myndigheternas resurser. Också kyrkan fanns på plats. Helsingfors församlingars hehu-medarbetare var också inkallade till övningen.

Mycket av mitt arbete kretsar kring beredskap. En beredskap inför större och mindre olyckor och katastrofer. Det betyder i praktiken att vi planerar inför olika möjliga scenarier och gör oss redo att möta dem. Det handlar om att förbereda sig, för att i kris kunna handla för det gemensamma goda, kanske till och med rädda liv. Övning ger färdighet, sägs det, och det tror jag på. Vi behöver öva för att bli bättre, för att se var svagheterna finns, redan på förhand. Och sedan ändra sådant, som visar sig vara ineffektivt eller direkt dåligt.

Jag är glad att #minkyrka är aktiv i krisberedskapsarbetet. Kyrkan har en tvåtusenårig historia av att vara en plats där trygghet råder. Det finns utarbetade planer på hur kyrkan öppnar sina dörrar, då människor behöver det. Kyrkan känner ett alldeles speciellt ansvar här. Dessutom är kyrkdörrar lättare att få upp en lördagkväll än till exempel stadshusets. Här är kyrkan en smidig aktör. Det ger mig trygghet att veta, att jag kan få hjälp och stöd från #minkyrka om jag skulle behöva det. Och #minkyrkan öppnar sina dörrar för alla, oberoende av vad du tror och tänker.

Beredskapsarbetet fortsätter, vi blir aldrig färdiga. Och jag är stolt över att få vara med, på än ett så litet hörn.

En badkrukas bekännelser

Då jag var barn älskade jag att simma. Då vi kom ut till sommarstugan i Barösund, ofta första gången redan i början på maj, så brukade jag genast kasta av mig kläderna på bryggan och hoppa i havet, oberoende av väderlek och vattentemperatur.

Ännu upp i tonåren brukade jag höra till dem som simmade tidigast på våren och rätt sent på hösten. Vattnet var ett element som jag trivdes i och så var jag inte särskilt frusen av mig heller.

Men sen hände något – kanske blev jag ”vuxen”, vad vet jag, men plötsligt blev jag en riktig badkruka. Jag tycker numera att kallt vatten är riktigt obehagligt och väntar alltid att vattentemperaturerna ska stiga över +20 grader, före jag ens funderar på någon simtur.

De senaste somrarna här hemma har vattnet varit allt annat än varmt och jag har, visserligen med ett knackande miljösamvete, valt att resa söderut, för att ta mina simtag i ett betydligt varmare Medelhav. Till saken hör att jag ogillar att simma i simbassäng – eller visst simmar jag, men väljer hav eller sjö 100 gånger hellre.

I sommar har jag, av förekommen anledning, simmat som aldrig förr. Morgondopp, lunchsim, kvällssim osv. Det enda som begränsat mig har varit de blågröna algerna, som påmint mig om hur dåligt miljön mår.

Att känna vattnet mot huden, har en nästan terapeutisk effekt. Jag är fri och omsluten på samma gång. Och jag tänker att vattnet kanske därför rinner som ett blått band genom Bibelns böcker. Vattnet som gör en ren och som släcker törst.

Jag ska alltså ännu passa på att ta ett kvällsdopp.

Firar skymning

Att fira skymning i augusti är bland de bästa jag vet. Att sitta i den mörknande sommarkvällen och tända de kulörta lyktorna är magiskt för mig. Att blicka upp mot himlen och se de första stjärnorna tändas och andas in den lite svalare kvällsluften.

I sommar har jag fått njuta av många ljumma, ljuvliga kvällar. Vissa nätter har varit så varma, att jag faktiskt klagat lite. Jag vet att jag är priviligerad – jag njuter mer än besväras av värmen och jag har förmånen att bo så att jag kan öppna fönster och dörrar som släpper in den svalare nattluften.

Men visst har denna sommar väckt mångas klimatsamvete på ett alldeles radikalt sätt. Förutom rekordvärme, så har skogs- och markbränder skövlat skog, men också hur och hem och människoliv. Algsoppan i våra vatten har fått oss att rysa av obehag och vi har fått fundera om gällande simning och strandhäng.

Vi kan alla välja bättre och klimatsmartare och vi måste ta planetens varningar på allvar. Jag tror att om vi (jag) slutar göra mina val slentrianmässigt och istället är medveten om hur jag väljer, så har jag tagit ett steg i rätt riktning. Jag medger att mina slentrianmässiga val ganska ofta är att välja den ”lätta vägen” och är därför inte sällan de mindre klimatsmarta. ”Många bäckar små” gäller också här. Bara tillsammans kan vi vända trenden.

Nu är nu och jag tror att vi också behöver stanna och njuta av stunden, för att sedan ta det ansvar som är oss givet av Skaparen. Därför firar jag skymning i de allra härligaste av augustikvällar.

Upprörd

Jag är upprörd. Jag har varit upprörd i över en vecka nu. Varför det?

Jag hade i mitt stilla sinne hoppats på att frågan om kvinnliga präster inte mera skulle dyka upp, men jag hade så fel. Redan i samband med ärkebiskopsvalet tidigare i vår fick jag erfara att den frågan verkligen inte var begraven, utan alldeles konkret och levande. Att det finns många som står för en åsikt diametralt annorlunda än min egen.

Frågan kom ännu närmare i och med att en kyrkoherde i Borgå stift uttalat sig offentligt i media gällande denna fråga och sagt att kvinnor inte bör vara präster. I min egen bubbla stormar det, men vad händer i verkligheten? Ingenting.

Låt oss tänka att en kommunalt anställd manlig chefsläkare skulle offentligt ta ställning och säga att kvinnor inte borde vara läkare. Vad skulle hända? Skulle läkaren få behålla jobbet? Knappast.

Hur kommer det sig att det fortfarande i vår kyrka är rumsrent att nedvärdera och diskriminera på grund av kön? Att alla behöver samarbeta med varandra är ett steg, men att som företrädare för kyrkan offentligt nedvärdera kvinnor ska inte vara tillåtet. Detta måste få ett slut. Nu.

Detta är ett exempel på frågor, som gör att jag stundvis har så svårt att älska den kyrka som jag är medlem i. Jag känner mig riktigt illa till mods.

Post påsktankar

Påskhelgen är över och vardagslunken har återfunnit sig. Jag gillar påsken. Den är kravlös på ett helt annat sätt än julen, vilket i sig nästan känns lite dumt, då jag faktiskt har mycket mera energi i kroppen nu när ljuset har återvänt. Att ställa till med påskmiddag är betydligt roligare än att ställa till med julmiddag.

Mörker och ljus. Vi lever i ett spänningsfält. Det är det som påsken handlar om. Mörkrets grepp blir allt starkare, men till slut bryts greppet och livet segrar. Hoppet lever! Ljuset ger oss nytt liv. Den världsvida kyrkan stämmer in i orden: Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!

Ljuset. Jag märker att ju äldre jag blir, desto mer beroende är jag av ljuset. Jag lever upp till sommaren och nästan krymper ihop på vintern. Knappast är jag ensam om detta, men ska jag vara helt ärlig, så känns det ibland riktigt jobbigt. Kaamosdepressionen brukar slå till senast i januari. Blek och trött bara väntar jag på våren.

Men nu blir dagarna längre och vädret varmare. I vårens framfart finns något av vardagshopp inbyggt.

Ljuset segrar! Gloria!