En badkrukas bekännelser

Då jag var barn älskade jag att simma. Då vi kom ut till sommarstugan i Barösund, ofta första gången redan i början på maj, så brukade jag genast kasta av mig kläderna på bryggan och hoppa i havet, oberoende av väderlek och vattentemperatur.

Ännu upp i tonåren brukade jag höra till dem som simmade tidigast på våren och rätt sent på hösten. Vattnet var ett element som jag trivdes i och så var jag inte särskilt frusen av mig heller.

Men sen hände något – kanske blev jag ”vuxen”, vad vet jag, men plötsligt blev jag en riktig badkruka. Jag tycker numera att kallt vatten är riktigt obehagligt och väntar alltid att vattentemperaturerna ska stiga över +20 grader, före jag ens funderar på någon simtur.

De senaste somrarna här hemma har vattnet varit allt annat än varmt och jag har, visserligen med ett knackande miljösamvete, valt att resa söderut, för att ta mina simtag i ett betydligt varmare Medelhav. Till saken hör att jag ogillar att simma i simbassäng – eller visst simmar jag, men väljer hav eller sjö 100 gånger hellre.

I sommar har jag, av förekommen anledning, simmat som aldrig förr. Morgondopp, lunchsim, kvällssim osv. Det enda som begränsat mig har varit de blågröna algerna, som påmint mig om hur dåligt miljön mår.

Att känna vattnet mot huden, har en nästan terapeutisk effekt. Jag är fri och omsluten på samma gång. Och jag tänker att vattnet kanske därför rinner som ett blått band genom Bibelns böcker. Vattnet som gör en ren och som släcker törst.

Jag ska alltså ännu passa på att ta ett kvällsdopp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s